Mardrömmen

I natt drömde jag en jätte hemsk och skum dröm!
Jag drömde att jag gick på en liten grusväg mellan två vidsträckta fält. Det var gula vetefält som var en aning frostbitna. Det var ett dimdis över fälten.
Det var knäpptyst och jag hörde inte någonting, inte ens mina fotsteg på gruset.
Tystnaden är öronbedövande.
Efter en stund inser jag att jag drar barnvagnen. Jag känner mig illa till mods och börjar inse att det inte finns en levande själ någonstans...jag är helt ensam. Inte ens en fågel flyger.
Jag bestämmer mig för att titta i barnvagnen och den är tom.
Plötsligt ser jag ett träd och det är fullt av tomma hängsnaror. Jag blir rädd och bestämmer mig för att lämna vagnen och springa därifrån. Men jag hinner bara ta några steg från vagnen så hör jag hur det börjar gråta från vagnen. Jag får panik och vänder tillbaka, men när jag kommer fram till vagnen är den fortfarande tom.
Jag springer allt vad jag förmår och det enda jag hör är fraset från min jacka, annars är det helt tyst. Dimman blir tätare och tätare. Plötsligt ser jag ett vitt stort hus. Jag knackar på dörren och den glider upp. Jag hoppas på att någon ska finnas därinne som kan hjälpa mig. Huset är tomt, jag är helt själv. Men det känns ändå som det finns någon sorts närvaro. Jag tittar i alla rum, det finns inga möbler nästan och tapeterna har blivit brunaktiga och håller på att lossna. Det är vita tunna gardiner i fönstren med stora revor i.
Jag öppnar källardörren och jag känner mig rädd, men av någon outgrundlig anledning känner jag att jag måste gå dit ner.
På en takbjälke hänger en hängsnara.Jag känner mig alldeles kall i kroppen och stel av skräck.
Plötsligt sprider sig ett mörker, ett tjockt ogenomträngligt mörker. Jag börjar springa uppför trappan, men mörkret kommer ikapp mig och sveper om mig och känns kallt och klibbigt, det börjar dra mig ner i källaren igen. Jag skriker men inget hörs...

Nu vaknar jag.