Bläää...

Ikväll känner jag mig nere och ledsen. Höstdepressionen har kommit krypande. Fattar inte varför jag alltid blir så hemskt nere på hösten.
Sen känner jag mig väldigt ensam.
Ibland kan jag känna mig ensam trots att jag sitter i ett rum fullt av andra människor.
Dessutom har jag en man som aldrig har tid eller ork. Bortprioriterad är ingen trevlig känsla när man verkligen behöver någon som bryr sig (jag fattar att han har mycket att göra jämt, men jag önskar att han kunde välja bort något ibland).
Jag är väl för krävande kanske... Jag vill ju inte ha det här tråkiga humöret... Det är ju inte själv valt om jag säger så. Ingen vill väl vara ledsen.
Jaja nu tycker jag lite synd om de som läser det här tråkiga inlägget! Förlåt!